19 år, vem är jag?
Har funderat mycket de senaste dagarna på hur otroligt snabbt tiden går. Jag blir melankolisk när jag tänker på alla underbara människor jag har fått chans att umgås med men som tyvärr är borta nu. Det är sorgligt när man går olika vägar, det är sorgligt när det inte finns en väg tillbaka. Och känslan av att något är borta för alltid är skrämmande. Många kompisar till mig har börjat plugga nu direkt efter gymnasiet. Ofta är det någon utbildning som de inte egentligen känner för eller som de tycker är enormt svår medan andra vet att utbildningen är rätt. Men då har jag en fråga, är det bara jag som är dum och tar sabbatsår för att de här 5 åren jag har framför mig kommer att vara de mest värdefulla i livet som minne? Är det bara jag som har tänkt på att det är nästintill omöjligt att en charterresa till Zakynthos kommer att kännas barnsligt och urväxt om 3 år?
Tiden skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag känner mig för vuxen för Viperroom som var mitt andra hem under hela trean i gymnasiet. Det skrämmer mig att det kanske är nu det är dags att flytta utomlands och uppleva saker. Det finns så otroligt mycket man vill göra, hur ska man hinna innan det är för sent?
Ett råd till alla er som pluggar utan något direkt mål, lev istället. Lev och ha kul och gör allt galet som du snart kommer att vara för vuxen för, allt som inte kommer vara kul om 5 år. Det är ditt liv, du bestämmer. Men försök att ha kul och lev livet.
I vissa fall är det svårt. Det finns så otroligt mycket bitar i ens liv som man vill och borde ta hänsyn till.
