Något som aldrig kan glömmas, förlåtas eller komma vidare.

Två ljus har slocknat, två delar av mig har försvunnit. Och vad känner jag, likgiltighet?
Ingen aning. Jag vet bara att det finns en sak som kan förstöra, om inte allt, mycket. Att såra det någon har som närmast, det personen är mest svag för. Jag har gjort det misstaget, två gånger. Första gången handlade det om en tjejkompis, min bästa faktiskt, och hennes relation med hennes dåvarande pojkvän. Jag kände att från sekund ett i deras förhållande, försvann jag. Jag kände mig oerhört orättvist behandlad, utanför och tom. Jag sa det här till henne. Och allt sprack. Allt sprack för att jag sa det jag trodde, att de var för tajta och att hon hade glömt bort mig. I hennes öron lät det säkerligen "jag avskyr er relation, han har förstört mellan oss" etc. Det sprack mellan oss, och då menar jag inte "one-week-fight". Vi hittade aldrig tillbaka till varandra. Hon kände att jag inte kunde vara en del av hennes liv om jag inte älskade hennes pojkvän lika mycket som henne, hon skulle förmodligen aldrig mer ha kunnat vara avslappnad tillsammans med hennes pojkvän, om jag var med. Jag förstår henne. Att säga en sådan sak till någon är förskräcklig, och sure. Jag skulle också ha tolkat det som det. Jag ångrar djupt, än idag, att jag sa det som jag gjorde. Att min ilska tog över och jag överdriv så ofantligt att vi aldrig kunde hitta tillbaka till varandra.
Istället för att säga till henne att jag kände mig utanför, fick hennes pojkvän skulden.

Misstaget gjordes om en gång till. Denna gång gällde det min bästa killkompis, Mattias. Mattias var allt för mig i kompisväg. Han fanns där för mig när som helst. Han lyssnade och stöttade mig. Jag behövde verkligen honom. Sen blev Mattias kär och blev givetvis väldigt mycket mer upptagen. Jag kände mig utanför, igen. Jag blev arg på alltihop. Och ilskan tog över, igen. Istället för att ge honom lite tid och säga att jag behövde honom och att han var viktig för mig kom det istället att handla om hans flickvän. Vafan hade hon, ur objektiv synvinkel, med mig och Mattias att göra?
Hur som helst. Det jag vill säga är att det finns ögonblick en människa aldrig kan glömma, förlåta och gå vidare med. Det finns ord som inte kan tas tillbaka, ord som släcker något inom en. Ord som förstör mycket, eller allt.
Jag vill även varna er människor där ute för den okontrollerade ilskan. Den ilska som får er att säga saker som sårar och förstör, när ni kanske egentligen bara är ledsna och känner er orättvist behandlade. Snälla tänk efter före. Gör inte misstaget att förstöra något värdefullt, att förstöra på grund av dina egna känslor.

Nej... Jag tror att den enda vägen att ta sig igenom en konflikt är att lyssna, ta in, brottas med det, och sen ta ställning huruvida det är något att bråka om. Om man fortfarande anser att man är orättvist behandlad eller att man inte förstår kan man då åtminstone bemöta det på ett annat sätt. Ett genomtänkt och relevant sätt som inte riskerar att såra, kränka och förstöra. Dessutom kan man nog utvecklas en bit på vägen. Livet är en berg och dalbana, berg och dalar, glädje och sorg. Konflikter tillhör livet så låt er inte låta en onödig konflikt sabba bergen, låt inte en konflikt få dig att fastna i dalen. Ta det som det är och försök att reda ut det i lugn och ro.






Varför ens bry sig?

Skriv om du måste

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Din bloggadress tack

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0