Though.

Det suger egentligen att vara timanställd. Har pratat en hel del om det under veckan med både kompisar och vuxna. Visst, vi får ta semester när vi vill, men samtidigt. Om vi tar semester med för kort framförhållning kan vi bli sparkade. Om vi ber om att få jobba mindre än vad som behövs, ja, då kanske de hittar någon annan och anställer den personen istället eftersom hon/han kan jobba fem dagar i veckan.
Nej jag trivs verkligen inte med att vara den personen som är beroende av andra hela tiden. Jag vill vara fri, jag vill bli lyssnad på och jag vill kunna jobba fyra dagar i veckan utan att känna mig dålig för att jag inte "orkar" jobba fem dagar i veckan.
Sådana här saker gör mig faktiskt ledsen. Att hela tiden känna mig dålig. Att inte känna sig uppskattad och att alltid behöva vara på helspänn. Sure, jag överdriver säkert en hel del, och visst, jag borde säkert inte klaga. Men just nu känns det bara B. Och jag känner mig stressad för att minsta lilla misstag kommer att uppmärksammas direkt, däremot om man gör något bra, nej då får man inte höra det.

Jag vet att bossarna på min arbetsplats tycker om mig. Men inte för att de har sagt det, eller berömt mig för att jag gjort något bra. Nej, det får jag höra på sidovägar av andra människor. Kanske är det som Johanna säger, att det bara är vi som är ovana med ett sammanhang där man inte får ständig feed-back. Men faktiskt, om jag bara fick något beröm någon gång skulle jag inte känna så här.