Skit.

Jag vet inte vad det är riktigt men jag vet att jag inte kommer att kunna somna förrän kanske vid tre-fyra inatt. Det är något som gnager i mig ikväll. Jag har känt mig deppig och skör idag, något jag inte gjort på länge. Jag har för vana att må bra men idag känns det som att allt jag försöker med är värdelöst. Förmodligen på grund av det här med jobb. Tanken på jobb är ledsam och argsint. Varför i helvete får jag inget jobb?
Jag slet på gymmet i två och en halv månader för att få de här meriterna, för att få kassavana, cafévana och receptionistvana. Men alla dessa tre ord kastas bara tillbaka som i en spegel mot mig nu. Jag är så less på den här situationen. Och det är jag verkligen. Less på att vara på väg någonstans men inte veta vart. Less på att vara kvar för att jag verkligen inte orkar jobba på det sätt jag gör nu. Less på att vara utan pengar, less på att vara beroende av andras pengar.

Jag vet att det kan vara just den här inställningen som gör det, som gör att jag verkar desperat. Och jag är desperat, men å andra sidan söker jag inte de jobb jag fortfarande är säker på att jag får. Säljarjobb, vårdjobb. Säljarjobb, vårdjobb, säljarjobb, vårdjobb. Gissa varför? Det här är inga jobb jag vill, inga jobb jag vill slita för mellan 8-5 på dagarna heltid. Inga jobb jag är mottaglig för, varken psykiskt eller fysiskt. Jag vill ha ett jobb jag trivs på, ett jobb med trevliga människor och ett jobb där jag känner att jag kan vara den jag är.

När jag jobbade på gymmet kände jag aldrig att jag dög. Aldrig att jag gjorde någonting bra. Eller hur? Eller hur? Eller hur? Dagarna gick mest åt till att dricka espresso, för att orka vara vaken. Espresso för att orka göra de sjuhundra arbetsuppgifter jag hade fått tilldelade mig. Espresso för de 70 pensionärerna som plötsligt dök upp och skulle ha lunch, de 2 omklädningsrummen, gymmet och receptionen som skulle få sin dagliga städdos. Och då får vi inte glömma de fem andra städuppgifterna som det "vore bra om jag fixade". Jag kände mig alltid värdelös på det där stället, och kanske är det den känslan som sitter kvar? Jag kanske inte fixar det.

Arbetet på gymmet sänkte mitt självförtroende totalt och nu står jag här med ett homemade tjänstgöringsintyg (jag har fortfarande kvar mallen på datorn) och en kort beskrivning av vad jag gjorde där. Jaha... Men sen då? Vem vill anställa ett föredetta vårdbiträde/vårdare/försäljare/receptionist/cafébiträde. Ingen? Varför ser ingen min potential och min kompetens? Varför tycker ingen att jag är rätt person? Varför?

Det här inlägget blev jättedeppigt, ursäkta. Men vafan ska jag göra? Idag är en down-dag men förhoppningsvis blir morgondagen bättre...

Godnatt.

Varför ens bry sig?

Skriv om du måste

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Din bloggadress tack

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0