Way too far.
Funderade på att åka in och möta Krimmy och Johanna men är på ordentligt dåligt humör. Jag har jättesvårt att hantera konflikter, det är jag den första att erkänna. Som idag, jag har ingen aning om vad jag ska säga i sånna fall. Jag vet bara att något är fel och jag inte vill bli behandlad på ett visst sätt...
Sånna här konflikter får mig att tänka tillbaks hur det var i grundskolan. I grundskolan ville man inget annat än att passa in, vara sedd och utvald av sina vänner. Det var längesen tanken slog mig men har funderat den senaste veckan på att det från en stund till en annan förändrades. Känslan att inte ha någon nära vän, någon att anförtro sig åt, någon som man vet ställer upp när det behövs. Och jag har verkligen allt det där nu. Nära vänner som jag inte ens reflekterar kring om de inte hör av sig när de sagt. För jag vet att dom finns liksom. Men idag kändes det bara som en dejá vu från grundskolan. Att försöka, verkligen anstränga sig och vilja att något ska bli av tar på krafterna. Jag har lagt ner jättemkt energi på allt det här och verkligen varit motiverad. När jag nu fick det där messet kände jag att det är dags att kasta in handduken. Jag är inte värd att bli behandlad på det sättet, oavsett vad förklaringen är. Den är säkert inte personlig, men sorry, jag kan inte ta det längre. Hela grundskolan gick ut på att försöka vinna vänner, vinna pondus/stolhet, vinna "tuffhet", att vara den personen som alltid hade folk omkring sig.
Och det har jag nu. Jag har helt underbara vänner som finns där, det vore bara töntigt att skriva in alla de namn som jag vet står mig nära. Men det gör ont när en sån här sak händer. Det känns som ruta ett, det känns som skit. Men jag kommer över det. Just nu är jag bara så arg att jag ännu en gång - precis som på lågstadiet, haft tendensen att lägga energi på saker som ändå inte blir av. Självförakt kallas det nog.
Reunion i helgen var trevligl. Och det är kul att se att samma vänner består.
Här är John, Nicole och Johanna på Johannas 19års fest, två år sen.
Sånna här konflikter får mig att tänka tillbaks hur det var i grundskolan. I grundskolan ville man inget annat än att passa in, vara sedd och utvald av sina vänner. Det var längesen tanken slog mig men har funderat den senaste veckan på att det från en stund till en annan förändrades. Känslan att inte ha någon nära vän, någon att anförtro sig åt, någon som man vet ställer upp när det behövs. Och jag har verkligen allt det där nu. Nära vänner som jag inte ens reflekterar kring om de inte hör av sig när de sagt. För jag vet att dom finns liksom. Men idag kändes det bara som en dejá vu från grundskolan. Att försöka, verkligen anstränga sig och vilja att något ska bli av tar på krafterna. Jag har lagt ner jättemkt energi på allt det här och verkligen varit motiverad. När jag nu fick det där messet kände jag att det är dags att kasta in handduken. Jag är inte värd att bli behandlad på det sättet, oavsett vad förklaringen är. Den är säkert inte personlig, men sorry, jag kan inte ta det längre. Hela grundskolan gick ut på att försöka vinna vänner, vinna pondus/stolhet, vinna "tuffhet", att vara den personen som alltid hade folk omkring sig.
Och det har jag nu. Jag har helt underbara vänner som finns där, det vore bara töntigt att skriva in alla de namn som jag vet står mig nära. Men det gör ont när en sån här sak händer. Det känns som ruta ett, det känns som skit. Men jag kommer över det. Just nu är jag bara så arg att jag ännu en gång - precis som på lågstadiet, haft tendensen att lägga energi på saker som ändå inte blir av. Självförakt kallas det nog.
Reunion i helgen var trevligl. Och det är kul att se att samma vänner består.
Här är John, Nicole och Johanna på Johannas 19års fest, två år sen.
Varför ens bry sig?
Trackback
