Though.

Jag känner mig så jävla bitter. Och det är fel, att vara 19 år och känna sig bitter? Livet leker ju för fan. Åtminstone för vissa. Det känns som att jag är i en återvändsgränd.
Jag vet att nyår kommer medföra vissa tråkiga rensningar i både mitt umgänge och sammanhang. Jag klarar inte längre av att ha vänner som inte finns där till 100%, vänner som spelar ut en ibland eller vänner som inte stöttar en. Det ska bli mitt nyårslöfte, att göra mig av med de som får mig att må sämre istället för bättre. Vissa är gränsfall, men jag måste stå på mig. Jag vill må bättre och jag är på god väg. Kommunikationen med mina föräldrar har förbättrats avsevärt det senaste halvåret, framförallt på grund av min egen frigörelse.

Jag är vuxen nu, jag är den enda människan som har mig själv som ansvar och det ansvaret måste jag ta vara på. Jag hoppas på en förbättring till nästa år, att jag ska kunna stå på mig, visa mer känslor och på så vis bli mänskligare i mina relationer. Jag hoppas även att jag kommer att kunna tro på mig själv och inte förkasta all kritik bara för att jag känner mig så sårad. Jag hoppas att de vänner jag har kommer att stötta mig och inte stjälpa mig...
Ni finns väl kvar?