Though.

Nu kommer det här verka som den värsta dubbelmoralen ni har hört (möjligtvis) men jag är så trött på alla bloggar som bara handlar om tjejen ifråga och hennes pojkvän. Varför tror de att det är sånt som är slående, att det är sådant man vill läsa, det händer ju inget i deras liv som inte har med pojkvännen att göra. Visst, man har ett behov att bekräfta sin kärlek, men varför via en blogg? Ett egentligen allmänt forum som ska vara personlig men samtidigt allmängiltig? Vad är det för behov som sätts igång hos dessa tjejer, vill de ha bekräftelse om att de har någonting som singlar inte har?

Visst, jag la precis upp en bild på Tobbe. En bild, en jävla bild.
Men jag ägnar inte min tid vid datorn för att skriva om honom varje dag. Jag ägnar inte mina dagar åt att längta efter honom när jag vet att vi ses snart igen. Jag tror att ett hållbart förhållande behöver andrum, ett andrum där var och en har sin egentid och kan utveckla sin egen person på eget håll. Inte bara tillsammans. Givetvis måste man dela någonting, annars finns ingen vits. Men, kanske inte varje sekund, minut eller dag åt att skriva om denne. Det är sagt förut, men det tål att sägas igen. Att umgås dagligen och sällan ha sin egentid leder till att man tröttnar på varandra? Jag har stark tolerans för de som går in i sitt första förhållande och vill umgås dygnet runt, det är naturligt. Det är något man lär sig efter ett tag, att ett hållbart förhållande bygger på tillit även på utsidan, att man inte behöver umgås 24/7 bara för att man älskar någon. Man tröttar ut förhållandet och när det väl tar slut har man inget att luta tillbaka på. Sen står man där, trots att man är 18, eller 20 också för den delen och har tappat allt. Precis allt. Pojkvännen var ens allt, ens liv, ens intresse, ALLT.

Kan någon förklara för mig varför det är så svårt att inse? Beror det på att man inte litar på att den andra finns kvar om man är några timmar för sig själv, eller en hel vecka för den delen? Är man så lost att man faktiskt tror att världen och hela livet krisar bara för att man är ifrån varandra.

I mitt och Tobbes förhållande har jag lärt mig mycket. Ibland gör det ont för att vi inte umgås så mycket vissa tider, men jag har också sett. Förhållandet har stärkts, och framförallt har det hållt, och förhoppningsvis kommer det att hålla. Även om han åker iväg till landet med polarna, eller för den delen till andra sidan av jorden ett tag vet jag att han älskar mig. Det handlar inte om att inte älska någon, det handlar om egentid, att få utvecklas som person och att få utveckla sina egna intressen. Det handlar inte om att överge, utan att stärka.