En fjortis i mängden.
Satt och funderade idag på hur extremt hängiven jag trots allt var som fjortis. Många brukar beskriva sin "fjortistid" som avskyvärd, som kaos och tjaffs och bråk som vardagsmat. Min fjortistid var lite annorlunda. Mitt främsta fjortisattribut var att dagligen besöka Eriksdalsbadet, jaha, tänker ni. Mitt andra var att ständigt försöka låtsas att jag hade fler kompisar än vad jag hade, typ gratulera någon på min egen playaheadprofil (eller lunar för den delen) som jag egentligen inte umgicks med, men som fick mig att känna mig stor och nära, att jag hade en gemenskap med vederbörande. Hon/han sket självklart i det. Men alla andra, oj vad stor jag var.
Men det var mer än så. Att som fjortonårig tjej få beträda det förbjudna området, främmande.
Det var jag och Nicole som brukade hänga på Eriksdalsbadet, vi var den så kallade "klormaffian". Vi hade jävligt kul, men nu i efterhand kan jag ibland fundera (och till och med vilja stänga ner badet) på huruvida stället är ett bad eller en köttmarknad.
Det är en köttmarknad än idag. Att vi numera tränar där ger mig en lite nostalgitripp när jag står och springer på ett av löparbanden ovanför. Jag ser ner på den såkallade bläckfisken och tänker, just det. Killen som kallade mig hora, som jag då spottade på och som då försökte dra ner mig i vattnet. Det var just där konflikten pågick och det var just där jag blev räddad av en muskleknutte klädd i speedos. Eller vattenruchelkanorna där vi totalt blockerade nedfarten för ungarna som ville åka ner. Där jag tvingade Gabbe att säga att han älskade mig, där jag fnissade när någon försökte dra ner mig i vattnet. Allt det där. Hur killarna dök under vattnet för att se om vår bikini var genomskinlig. Inne i strömmen låg det äckliga spår av vad som försegått där tidigare. Men ändå, vad spännande. Vad spännande att komma ifrån vuxenvärlden där folk klagade eller tittade nedsättande (eller var det sorgligt) på en när man var klädd i vita savannbyxor och svarta stringtrosor. Här kunde man vara sig själv, den vuxna. Den åtrådda, framförallt. Och de turkiska/arabiska/grekiska killarna svärmade (eller såg upp till, eller ned till) för en som att man vore en prinsessa. Kanske var vi hormonstinna tjejer lika exotisk mark för dem som de faktiskt var för oss. Vi trodde på kärleken, killarna var inte i kärleksåldern om man säger så.
Stället utstrålade makt, frihet och samtidigt attraktion. Välkommen till vuxenvärlden fjortis.
"Pappa, jag ska åka till HeronCity idag och träffa min pojkvän!"
Eller hur?
Vad lite jag visste om världen? Vad inrutad jag var. Bilderna från den tiden ligger gömda i minnet och på bild såklart (för några finns det väl Nicole)?
Men det var mer än så. Att som fjortonårig tjej få beträda det förbjudna området, främmande.
Det var jag och Nicole som brukade hänga på Eriksdalsbadet, vi var den så kallade "klormaffian". Vi hade jävligt kul, men nu i efterhand kan jag ibland fundera (och till och med vilja stänga ner badet) på huruvida stället är ett bad eller en köttmarknad.
Det är en köttmarknad än idag. Att vi numera tränar där ger mig en lite nostalgitripp när jag står och springer på ett av löparbanden ovanför. Jag ser ner på den såkallade bläckfisken och tänker, just det. Killen som kallade mig hora, som jag då spottade på och som då försökte dra ner mig i vattnet. Det var just där konflikten pågick och det var just där jag blev räddad av en muskleknutte klädd i speedos. Eller vattenruchelkanorna där vi totalt blockerade nedfarten för ungarna som ville åka ner. Där jag tvingade Gabbe att säga att han älskade mig, där jag fnissade när någon försökte dra ner mig i vattnet. Allt det där. Hur killarna dök under vattnet för att se om vår bikini var genomskinlig. Inne i strömmen låg det äckliga spår av vad som försegått där tidigare. Men ändå, vad spännande. Vad spännande att komma ifrån vuxenvärlden där folk klagade eller tittade nedsättande (eller var det sorgligt) på en när man var klädd i vita savannbyxor och svarta stringtrosor. Här kunde man vara sig själv, den vuxna. Den åtrådda, framförallt. Och de turkiska/arabiska/grekiska killarna svärmade (eller såg upp till, eller ned till) för en som att man vore en prinsessa. Kanske var vi hormonstinna tjejer lika exotisk mark för dem som de faktiskt var för oss. Vi trodde på kärleken, killarna var inte i kärleksåldern om man säger så.
Stället utstrålade makt, frihet och samtidigt attraktion. Välkommen till vuxenvärlden fjortis.
"Pappa, jag ska åka till HeronCity idag och träffa min pojkvän!"
Eller hur?
Vad lite jag visste om världen? Vad inrutad jag var. Bilderna från den tiden ligger gömda i minnet och på bild såklart (för några finns det väl Nicole)?
Varför ens bry sig?
Trackback
