Though.

Idag skulle jag som sagt ha jobbat på Makalös. Precis innan hade jag ett otroligt jobbigt samtal, som får både kränkande och vidrigt. Det var verkligen vidrigt. Det första jag gjorde när jag såg Nina utanför Makalös var att börja gråta. Hjärtskärande. Det kändes som att det aldrig skulle ta slut, även om jag viftade bort tårarna så gott det gick. Jag gick in, satte mig i säljhallen och bad om att få sitta bredvid Nina, det gick givetvis inte. Då kom tårarna igen, och jag gick på toa och storgrät. Jag gick ut, satte mig och skulle sälja, paniken kom och jag rusade in till min chef. Ja, jag har säkert gjort bort mig, men jag kunde inte sluta gråta. Jag pratade med henne under en stund... Kändes åtminstone bra att vara ärlig. Men nu skäms jag otroligt mycket. Jag gillar inte att vara ett offer, men idag var jag det. Och kommer nog vara ett tag. Jag har mycket att bearbeta, att tänka, att undra och att hoppas på.

Jag gick hem. Grät med mamma och nu sitter jag här och skriver hyffsat sentimentala men ändå ärliga saker i min publika blogg, jag är verkligen körd, eller hur?
Hur som helst, jag vet inte vilka ni är som läser bloggen, men ibland känns det som att ni lyssnar och ser mig på något tokigt sätt. Lämna gärna en kommentar och säg vilka ni är.

Hoppas ni haft en bra dag!