Though.

Kände mig plötsligt, nu påväg hem från stan, otroligt ledsen. Detta beror på ett mönster som plötsligt upprepat sig, även om jag glömt bort att det fanns. Det handlar om nära vänskap. Vänskap handlar om att ge och ta, att uppoffra sig och kompromissa och givetvis om att ha väldigt roligt. Men något som är otroligt viktig är att samtliga punkter är ömsesidiga så att relationen inte bygger på den ena personens/personernas driv och den andra personen/personernas passivitet. Jag har väldigt lätt för att ge, lyssna och stötta. Ge råd till och med. Och oftast, i nästan alla fall får man samma respons då man själv känner sig nedstämd eller behöver någon att prata med. Nu har jag dock hamnat i ett sådant mönster att jag omedvetet lagt otroligt mycket energi på en person som förmodligen kommer att dumpa mig/mina andra kompisar så fort han/hon hittar någonting bättre. En person som ständigt pratar om framtiden som en rolig, intressant, lockande och fin bild utan mig och mina kompisar. En person som lever i bilder, som har helt andra ideal än han/hennes nuvarande livssituation. En illussion om det ultimata livet där de nuvarande pusselbitarna, relationerna och glädjen inte finns till. En person som man tycker otroligt mycket om som vän.

Jag hamnar väldigt lätt i sånna här situationer när det i slutändan handlar om att man uppoffrar för mycket av sig själv för att så gärna få bekräftelse, en signal om att det är på riktigt. Villkorslöst. Nu har det hänt igen. Det är med stor sorg i hjärtat som jag på ett eller annat sätt ser framtiden i den här relationen som avslutat. Den kommer inte att finnas inom ett halvår. I sånna här tankar framstår allt som så meningslöst. Liksom - vi har tillbringat en massa tid tillsammans, vi har haft otroligt roligt tillsammans, men om ett halvår är det ingenting värt. Då finns det någonting bättre.

Jag måste avskärma mig, distansera mig, hitta tillbaks till de sunda relationer jag har i HP och till Tobbe, till mina föräldrar. Inte dras med i beroendesituationer då man önskar att man vore mycket mer värd. En strävan efter att man duger som man är i de relationer man har, vilket jag (och mina andra vänner) känner till varandra. Man behöver inte alltid vara glad, vara den som bidrar med huvudpoängen i samtal, träffa roligt folk, mm. Man kan bara vara. Någonting jag är jätteglad att jag har i Krimmy och Johanna. Vi är grunden till något väldigt bra. Och jag tror ni förstår vad jag pratar om...